Att stödja eller vårda en familjemedlem, som inte är familj i traditionell mening, kan vara en utmaning. När du vårdar eller stödjer en äldre släkting kan det kännas som att mycket tid går till att besluta om vem du ska prioritera. Din make vill att ni ska åka iväg någonstans över helgen, men vem ska då ta hand om mamma? Din dotter behöver din hjälp som barnvakt, och du älskar att vara tillsammans med ditt barnbarn, men vem ska ta hand om mamma? Din bästa vän ringer och vill att ni äter middag och går på bio på fredag kväll. Det låter härligt, men vem tar hand om mamma?  Att sätta gränser och prioritera är inte lätt när man vårdar eller stödjer en förälder, partner eller annan släkting. Lägg dessutom till “styv”-faktorn. Det är inte din mamma som behöver din hjälp, utan din styvmor, din fars fru. Är det verkligen du som ska hjälpa henne? Eller är det hennes barn? Eller hennes syskon? När du får ett telefonsamtal från någon, som inte är familj i traditionell mening, som behöver din hjälp, kanske du funderar över att du skulle kunna göra uppoffringarna för din mamma, men är tveksam till om du verkligen behöver göra sådana uppoffringar för din styvmor?

Vi belyser några av de problem som kan uppstå i sådana här situationer och presenterar några perspektiv som kan bidra till att alla får ut något av situationen.

Vanliga problem

Connie var 21 år när hennes föräldrar skilde sig och 25 år när hennes far gifte om sig. Föräldrarnas skilsmässa kom inte som någon chock även om det var svårt att anpassa sig till att ha två olika hem. När hon gifte sig och skaffade en egen familj skapades en rutin. Hennes pappa och hans nya fru gjorde, tillsammans med hennes mamma, upp ett arrangemang för när de skulle träffa barnbarnen under exempelvis skolloven.

25 år senare känns det för Connie som att hennes föräldrar går igenom ytterligare en skilsmässa, fast värre denna gång. Hennes pappas nya fru Nancy drabbas av en stroke och blir förlamad. Hennes pappa tar hand om Nancy, men förlitar sig på att Connie hjälper till regelbundet. Detta gör Connies mamma Frances väldigt arg.

“Du har aldrig tid för mig” klagar hon till Connie. “Vi träffas inte och äter lunch på tisdagarna som vi brukade längre. Du hjälper hela tiden din pappa och den där kvinnan. Du kan göra plats för henne i ditt liv, varför kan du inte göra det för mig?”

Connie gör sitt bästa för att förklara sin situation, att hon egentligen hjälper sin pappa mer än hon hjälper sin styvmamma. Hennes mamma vägrar att acceptera någon annan förklaring än den att Connie har valt sin styvmamma framför sin egen mamma.

Anspänningen mellan Connie och hennes mamma har blivit outhärdlig. Connie känner dåligt samvete när hon är hos sin pappa, trots att hon vet hur mycket han behöver hennes hjälp.  Dessutom tycker hon om sin styvmors sällskap. Mycket mer än hon någonsin trott. Hon är glad över att kunna vara till hjälp. Vad ska hon göra med sin mamma?

David har alltid stått sin pappa nära. Hans mamma lämnade honom och pappan när David var liten. Han hade inte mycket kontakt med sin mamma under uppväxten, eftersom hon gifte om sig och flyttade. Han kommer ihåg att han saknade henne i början, men att han hade sin pappa.

Nu har hans mamma flyttat tillbaka med sin man som har Alzheimer. Under det senaste halvåret har hon ringt till David och frågat om råd i juridiska och ekonomiska frågar rörande styvfaderns situation. Första gångerna mamman ringde trodde han att detta kunde vara en chans för dem bygga på en relation. Nu känner han sig bara utnyttjad. Varför ska jag hjälpa henne att hjälpa sin nya man?, frågar han sig. Hon brydde sig inte om att ta hand om mig när jag var liten.

Elizabeth, Jack och Matthew, är födda med tre års mellanrum och har alltid stått varandra nära. När föräldrarna skilde sig stannade de hos sin mamma. Pappan gifte så småningom om sig med en kvinna som de alla tyckte om. Nu har pappan fått Parkinson och hustrun June har blivit den primära vårdgivaren. Sedan June började att vårda pappan har Elizabeth, Jack and Matthew börjat tycka mer och mer illa om henne. De har börjat ifrågasätta hennes beslut och prata med varandra om att pappan inte vill ha det på ena eller andra viset och att deras mamma skulle ha gjort det bättre. Deras ogillande av June påverkar hur ofta och länge som de besöker sin pappa. Det är som att de inte kan skilja på sina känslor för June och känslorna för pappan.  Deras besök är inte längre så täta eller trevliga.

Sarah och Claire är styvsystrar som fick flytta ihop i samma hushåll när de var 13 respektive 15 år. Även om de aldrig har stått varandra nära så har de bibehållit en relation till varandra under de senaste 20 åren. Fram tills dess att Saras mamma, Claires styvmamma, diagnosticerades med obotlig cancer. Sara förväntar sig att Claire ska hjälpa till eftersom hennes mamma tog hand om Claire sedan Claires mamma övergett henne. Men Claire har alltid en ursäkt för att inte hjälpa till, antingen har hon en deadline på jobbet, problem med pojkvännen eller problem med bilen.

Sara känner att hon är på bristningsgränsen. Hon behöver Claire eftersom detta är för mycket för henne. Hon känner sig ständigt arg för att Claire inte hjälper till och upplever att hon allt oftare skäller på sina barn och sin man. Katten bara kryper ihop i ett hörn.

 

Det är någonting med att stödja/vårda en anhörig som gör att barnet i oss kommer fram. I den stund som mamma behöver hjälp börjar syskon att bråka om saker som hänt för länge sedan. Den primära anhörigvårdaren känner känslor för sina föräldrar och syskon som hon inte känt sedan hon var 15 år.

När en styvmor, styvfar eller styvsyskon behöver hjälp kommer gamla känslor tillbaka förknippade med föräldrarnas separation. Minnena och känslorna blir som öppna sår. Om styvmodern upplevdes vara orsaken till skilsmässan är det troligt att hon även kommer att upplevas vara orsak till pappans stroke.

Känner du dig sårad över att din mamma och styvpappa, efter sitt giftermål, ägnade lite tid till dig är chansen stor att styvpappan kommer att klandras för att inte ge tillräckligt god vård och stöd till din mamma. Sådana känslor kan vara förödande för dig och relationen till dina föräldrar och styvföräldrar samt för dina andra viktiga relationer, till partner, barn och vänner.

Hur kan du då klara din roll som anhörigvårdare till styvföräldrar eller liknande relationer? Här följer några tips som kan hjälpa dig att läka dina sår och bygga på en ny och bättre relation med familjen:

 

  1. Försök att se det som gör att din förälder älskar din styvförälder. Kanske ser du endast på din styvmamma utifrån din mammas perspektiv: som den “andra kvinnan”.  Men din pappa ser säkert något fantastiskt hos din styvmamma. Finns det någon möjlighet att du kan försöka se det positiva, anledningen till att din förälder gifte sig med din styvmamma eller styvpappa? Att fokusera på det positiva istället för det negativa kan förbättra de stunder ni ses.
  2. Vem eller vad handlar det egentligen om? Många gånger kan styvföräldern vara ett oskyldigt offer som andra skyller skilsmässan på. Ibland är det naturligtvis så att en styvförälder har delatighet i en skilsmässa, men han eller hon är inte den enda vuxna personen inblandad. Handlar de negativa känslor som du kanske har för din styvmamma eller styvpappa verkligen om honom eller henne? Eller handlar de om att din mamma och pappa inte kunde få sin relation att fungera? Eller att de inte tog hand om dig under skilsmässan?  Eller handlar de om att det var orättvist att din pappa dog ung? Dessa frågor är svåra att ställa sig och svaren kan vara ännu svårare att hantera. Ta den tid du behöver för att upptäcka sanningen.
  3. Se tillbaka på förlusten som ledde till din förälders relation till din styvmamma eller styvpappa. Hur kände du inför skilsmässan eller dödsfallet? Gör ditt vårdande eller stödjande av din styvförälder att de jobbiga känslor som du kände under skilsmässan eller begravningen kommer tillbaka igen? Att skriva om sina känslor i en dagbok kan vara ett bra sätt att få utlopp för dem. Att stänga dem inne eller undertrycka dem gör dem bara starkare och viktigare än de är. Genom att hitta ett sätt att få utlopp för dem på ett positivt sätt kan hjärtat istället få utrymme för kärlek och glädje.
  4. Vad är det som inte fungerar och hur kan det lösas? Din mamma ogillar att du spenderar tid med din styvmamma. Dina bröder upplever att du sviker er pappa när du hjälper din styvmamma. Hur du än gör så blir det fel! Ställ dig själv frågan i dessa situationer vad som är viktigt för dig. Vad ska du göra nu som du inte kommer att ångra om tio eller tjugo år? Kom ihåg att du styr dina egna känslor och handlingar. Du kan inte styra över hur andra känner, deras känslor är deras ansvar och inte ditt.
  5. Vad fungerar? Hur kan det bli bättre? Om du är tillräckligt uppmärksam kan du se att vissa saker faktiskt fungerar. Det kan vara att hemtjänsten som du har anlitat fungerar bra, eller att din far svarar i telefonen när hans syskonbarn ringer. Det kan tyckas vara småsaker som egentligen är mycket betydelsefulla. Uppmärksamma dessa och var mer öppen för dem.
  6. Hur allvarlig är situationen? Kommer din syster alltid att ogilla att du spenderar tid med din styvsyster? Förmodligen. Fokusera på det positiva i relationen med din syster istället för att försöka ändra på henne eller på din relation till din styvsyster. Prioritera att spendera tid med din syster en gång i veckan, två gånger i månaden eller en gång i månaden. När ni träffas kan du berätta att du tycker om att umgås med henne och hur viktig hon är för dig.
  7. Var mer förlåtande mot din styvförälder, dina föräldrar, dina syskon och dig själv.  De flesta människor försöker göra sitt bästa även om det inte alltid verkar så. Rädslor och hämningar kan tyvärr ofta hindra oss från att handla eller agera på ett bra sätt. Att du intar ett mer fårlåtande förhållningssätt innebär inte att andra kan behandla dig hur som helts. Stå på dig och var tydlig med var din gräns går när det gäller acceptabelt beteende och språk.

Att vårda eller stödja en person som exempelvis en styvförälder kan vara en utmaning. Men liksom all typ av utmaningar när det gäller att stödja eller vårda en närstående så skapar det också möjligheter för dig, din styvförälder och din familj. Du kan bli överraskad själv!

Jag känner glädje när jag vet att jag gör mitt bästa

Peggy Walker hjälper sin mamma Inez att vårda och stödja sin make. Peggy är inte bara styvdotter hon är också styvsyster till sin mammas makes två söner. Peggy har tre egna döttrar. Vi frågade Peggy om hennes erfarenheter av att stödja/vårda sin styvpappa. I huvudsak är hon sin mammas back-up. Här är hennes kommentarer:

 

Intervjuare: Hur kom det sig att du hjälper din mamma att stödja/vårda din styvpappa? Hur länge har du stöttat/vårdat din styvpappa? Hade du något emot att ta på dig rollen eller kände du att du var tvungen eftersom ingen annan kunde göra det? Har du någon gång känt dig tvingad?

 Peggy: Min styvpappa fick diagnosen Alzheimer och Parkinson för ungefär åtta år sedan. Innan det hände pratade mamma med mig om sin rädsla för hans agerande och hur han hanterade saker. Hans mamma hade demens under sina sista år och hon kände inte igen min styvfar tiden innan hon dog. Min styvfar var rädd för att samma sak skulle hända honom och det vara något som vi pratade om tillsammans. Hans främsta oro var vem som skulle ta hand om min mamma.

För att förbereda oss såg mamma och jag tillsammans över, och arbetade med, olika delar av framtida vård/stöd för henne och min styvfar. Detta var särskilt svårt för min mamma, eftersom hon hade varit helt beroende av honom. Under den här tiden förändrades min roll från att vara dotter till att även bli en vän och rådgivare till min mamma.  Nu har min roll utökats till att nästan vara som en förälder som tar beslut för båda mina föräldrar.

Min roll kan ses som att jag finns lite i bakgrunden, eftersom jag bor nästan två timmars resa från mina föräldrar och därför inte träffar dem varje dag. Men jag ringer regelbundet telefonsamtal å deras vägnar. Jag reser fram och tillbaka för att besöka dem så ofta jag kan. Jag blir ofta frustrerad när jag sköter deras finansiella frågor och pratar med administratörer, doktorer och advokater. Att underlätta och göra att allt flyter på är lika viktigt som att höra efter varje dag om allt är bra.          Under ett besök tillsammans med mamma på äldreboendet var min styvpappa väldigt upprörd och orolig. Jag frågade vad som bekymrade honom. Han har svårigheter att kommunicera, men vid detta tillfälle tittade han på mig och sa att han var rädd för att dö. Jag frågade honom varför, eftersom jag visste att denne ödmjuka, snälla och religiösa man visste att han skulle vara på en bättre plats om han dog. Efter ytterligare frågor visade det sig att han var rädd för att lämna min mamma. När jag försäkrat honom om att min mamma skulle tas väl om hand slappnade han av och allt var bra igen. Trots det blev det väldigt känslosamt för mig. Det är svårt att se sina föräldrar åldras.

Intervjuare: Tror du att det faktum att du är styvdotter har påverkat din förmåga att ge vård och stöd? Det vill säga tyckte du att hans barn eller släktingar skulle ta det ansvaret istället?

Peggy: Min mamma och styvpappa gifte sig när jag var 11 år, så han uppfostrade mig och min bror som är fyra år yngre än mig. Detta var hans första äktenskap så det fanns inga andra barn än jag och min bror. Visst hade vi många svåra och ansträngda stunder. Det var inte förrän jag blev vuxen som jag utvecklade den kärleksfulla, omtänksamma och respektfulla relation som jag har till min styvpappa idag. Som vuxen insåg jag att han hade varit den enda pappan som jag har haft och att han alltid har ställt upp för mig under uppväxten och även senare. Han är en underbar morfar till mina döttrar och de älskar honom mycket. En av dem har döpt sin son efter honom och den andra (om hon får en son i år) ska förmodligen ge honom ett av min styvpappas namn. Min styvpappa var ensambarn. Vi är den enda familj som han har, förutom äldre kusiner som bor långt bort.

Jag skulle göra allt för honom och det vet han. Det känns bra eftersom han vet att jag gör det som är nödvändigt för att ta hand om honom på bästa sätt.  Jag känner en stor glädje eftersom jag vet att jag gör mitt allra bästa.

Intervjuare: Har det uppstått några svåra situationer eller känslor mellan dig och din familj på grund av du stödjer/vårdar din styvfar? Hur hanterade du i sådana fall den situationen och lyckades du lösa den?

Peggy: Ett problem som jag har mött i min roll (inte bara gällande min styvpappa utan även min 85-åriga mamma) är min familj. De vill att deras morföräldrar ska tas hand om och min man vet att jag måste göra det som behövs själv, men de är oroliga för att jag tar på mig mer än jag behöver och att jag oroar mig mycket. En av mina döttrar påpekade att “Jag vill ha min mamma också”. Tidigare var vårdandet och stödjandet en drivkraft för mig att göra allt rätt och perfekt för dem båda. Jag var besatt av att det skulle vara så. Idag försöker jag att inte oroa mig så mycket för dem och försöker att inte låta småsaker oroa mig så mycket som de gjorde förut. Det finns ingen perfekt lösning på hur man tar hand om en närstående på bästa sätt. Vi måste försöka att hantera de stora problemen och försöka att inte lägga så mycket kraft på småsaker. Mitt huvudsakliga fokus är att de ska ha det så bra som möjligt, det är det som jag strävar efter. Jag behöver också finnas för mina barn, min man och min övriga familj. Jag försöker att inte känna skuld över att inte alltid finnas till hands. Min mamma bor nu i ett seniorboende och jag oroar mig inte lika mycket för henne. Hon bor bra och trivs. Min styvpappa bor på ett av de bästa boenden för äldre som vi känner till och vi gör vårt bästa för honom när det gäller de många problem som han har. Jag har mycket att vara tacksam för.

Intervjuare: Vilken har varit den största utmaningen gällande din roll, att du stödjer/vårdar din styvpappa? Om du hade möjlighet, vad skulle du då förändra när det gäller hälso- och sjukvård och omsorg för att underlätta att vårda eller stödja en närstående äldre?

Peggy: Jag skulle kunna skriva en bok om brister gällande hälso- och sjukvård i vårt samhälle. Det är beklagligt att äldre blir behandlade som de blir. Inte bara på sjukhus och äldreboenden utan även i samhället i övrigt. Min mamma (som är väldigt klar mentalt och ungdomlig i sitt sätt att vara) blir inte lyssnad på. Människor verkar inte lyssna på henne eftersom hon är gammal och det händer så ofta. Det är här jag kommer in. Jag har verkligen fått markera och stå på mig gällande detta. Jag har fått strida med så många människor för att kunna ta hand om mina närstående. När det gäller min styvfar finns det ingen värdighet eller respekt på något sätt. Han ses bara som en gammal man utan tankeförmåga. Människor ser inte hur hans ögon lyser när han träffar nära och kära. Han har kallat mig sin syster, fru, kusin, faster, men han vet att jag tar hand om honom. Det ser jag i hans ögon. Han vet att jag finns här för honom.

Vårt samhälle glömmer bort äldre personer och personer med funktionsnedsättning. Våra familjer undviker gamla människor eftersom de vill “komma ihåg dem som de var”. Vi som inte är i den situationen kan tacka vår lyckliga stjärna. Jag har sagt det tidigare, en vacker dag är det du eller jag som är i den situationen. Jag tycker att skolan, kyrkan och samhället skulle erbjuda utbildning om att vårda och stödja äldre, inte bara till vuxna utan även till barn. Det måste göras något drastiskt för att äldre människor ska tas om hand och få känna värdighet.

Intervjuare: Vilket råd skulle du ge andra som stödjer eller vårdar en närstående? Vilken kunskap och erfarenhet har du fått som du skulle vilja dela med andra?

Peggy: I första början, när du börjar vårda eller stödja en närstående, är rådet att skaffa information om vilka myndigheter eller organisationer som kan vara till hjälp.  Undersök vilken hjälp eller stöd som finns tillgänglig för din närstående innan du spenderar en massa pengar. Någon, innan du, som har befunnit sig i en liknande situation har säkert skrivit om detta eller har organiserat någon grupp. Vi har fått mycket stöd och hjälpa från organisationer och föreningar.

Om din närstående är på sjukhus ta inte för givet att han/hon får den tillsyn eller vård som han/hon behöver. Fråga familj eller vänner om de kan turas om att sitta hos, eller titta till din närstående. Våra sjukhus är inte vad de brukade vara och en familjemedlem ska inte ta för givet att det ges en god vård. Vi måste tyvärr ta ansvar för att det ges god medicinsk vård på sjukhusen.

Om din närstående bor på ett äldreboende gäller samma sak som på sjukhus. För att få se vad som händer och sker kan det vara bra att göra besök vid oväntade tillfällen. Min erfarenhet är att det bästa, och ofta enda sättet, att hantera en dålig situation är att prata med chefen eller ledningen. Tyvärr har personal inte alltid engagemang, utan ser det mest som bara ett jobb. Detta betyder inte att all personal inte bryr sig, men det är många som har ett dåligt bemötande och som inte bryr sig om att ta hand om våra närstående.

Om möjligheten finns, anställ någon som hjälper den anhöriga att besöka, mata och titta till den närstående. Tack och lov så har vi hittat ett fantastiskt par som tittar in till min styvpappa, matar honom och tar hand om honom några timmar varje dag. Detta har varit bra för mamma som inte kan åka dit varje dag.  För vår del har det varit den bästa investering som vi gjort gällande min styvpappas vård och omsorg. Vi har också ordnat en telefon till min styvpappas rum. Han kan inte ringa men paret som tittar in till honom ringer min mamma så att han får prata med henne. (Blockera fjärrsamtal från telefonen). Detta har möjliggjort för honom att ha en annan form av kontakt och det ger min mamma lugn och ro att veta att allt är bra. Det viktigaste av allt är att paret började föra dagbok över när de besöker honom, hur han mår, om han har duschat och vad de har samtalat med personalen om. När jag besöker honom kan jag läsa om vad som har hänt de senaste dagarna. Vi förvarar anteckningsboken i en låda i hans rum. Jag kan tänka mig att andra också läser om honom i anteckningsboken, kan inte du?

Jag upplever det är bättre att den närstående delar rum på sjukhuset eller på äldreboendet istället för att vara ensam. Bli bekant med familjen till personen som din närstående delar rum med. De vill också det bästa för sin närstående. Det kan hjälpa att ha den “extra” hjälpen när du inte är där. Vi tittar ofta till personen som min styvpappa delar rum med och ber om hjälp när vi behöver det.

Vi har satt upp lappar på väggen ovanför sängen på sjukhuset eller äldreboendet med information som exempelvis “ANVÄND INTE SUGRÖR – HAN KAN ASPIRERA!” eller “VAR VÄNLIG ANVÄND RAKAPPARAT” och så vidare. Ny personal blir inte alltid informerade om sina patienter därför kan det vara bra att påminna dem om lapparna.

Många lämnas ensamma på äldreboenden. Det kan hjälpa att ha foton på familj och vänner, album att titta i med foton från barndomen och album med foton på barn och barnbarn. En jul, jag minns inte vilken, så visste jag inte vad jag skulle ge till min pappa eftersom han har nedsatt minne. Jag tog bilder på när familjen var samlad och individuella foton. Jag använde ett litet album som var lätt att hålla och satte namnlappar på varje foto. Han kunde visa albumet för andra och läsa vad jag hade skrivit. Ibland hade han det med sig under täcket när han gick och lade sig. Personalen på äldreboendet gjorde ett album av bilder som vi tog med oss av honom och hans mamma och pappa och bilder av honom som vuxen. Personer som tar hand om honom tittar i albumet och förstår att min styvpappa är en väldigt viktig person och en väldigt viktig del av vår familj.

Innehållet är översatt från originalkälla. Med tillåtelse från

Caregiving.com.Gå till sidan...