Jag är min egen värsta fiende

by Casandra Porter • August 7, 2013 • 

caregiving 1Jag är utmattad och extremt trött, men jag har inte haft en enda god natts sömn sedan vi flyttade. Alla säger till mig att sluta oroa mig och att saker och ting löser sig. Jag vet att det ofta löser sig, trots de fallgropar vi möter på vägen, men den här rädslan kan jag inte skaka av mig. När vi bodde själva sov jag inte heller. Jag fick i genomsnitt fyra timmar per natt.  Jag var rädd för att somna ifall jag skulle vakna till att Marc fick ytterligare ett anfall eller behövde min hjälp.  Jag fick det att fungera, både att arbeta och ta hand om Marc. Det innebar mycket stress, men jag fortsatte. Jag känner att jag inte kommer vidare och det är jobbigt. Jag är van att hjälpa, om inte Marc så någon annan. En stor anledning till flytten var att jag hade massor med människor som förlitade sig på mig, medan jag inte hade någon att förlita mig på.  Genom att flytta minskade deras beroende av mig. Det var för att ge mig lite ro. Jag inser nu att jag, trots att jag fortsatte och att jag ofta var arg och trött på grund av att jag inte fick någon hjälp, blev beroende av att de var beroende av mig. Jag behövde deras kontanta behov av hjälp för att kunna fokusera och fortsätta.  Missförstå mig inte nu, men trots att jag inte arbetar gör jag en massa andra saker, men inget som känns produktivt. Marc har varit fast besluten att återfå sin självständighet. Så jag låter honom och hans vän vara. De gör vad de vill när de vill, så länge han tar sin medicin (vilket han är noga med att berätta för mig när han har gjort det) och han har haft väldigt roligt. De spelar tv-spel, ser på tecknad film och spelar ännu mer tv-spel. Nämnde jag att min man tycker om att spela? Det är jättebra, eftersom han under en lång period vägrade att ens titta på ett tv-spel. Han ville inte göra någonting. Han var så deprimerad. Jag är glad för att han är motiverad att göra någonting alls. Jag å andra sidan känner mig totalt omotiverad, vilket också är aledningen till att jag har panikattacker och inte kan sova. Det som är tråkigt är att det fanns miljoner saker som jag ville göra.  Projekt som jag ville påbörja, skrivande som jag ville avsluta, utbildningar som jag ville gå, böcker som jag ville avsluta eller påbörja. Jag har inte motivationen att göra några av dessa saker. Mina dagar består i stora drag av att försöka tvinga mig att sova mer än fem minuter i taget, att oroa mig för Marc och försäkringsfrågor, att oroa mig för allt annat eller för städning. Och då vill jag att ni ska veta att det inte finns mycket att städa. Jag är min egen värsta fiende just nu och jag vill bara daska till mig själv och säga, ta dig ur det! Idag har Marc sitt första möte med sin nya läkare.  De kunde inte garantera att de kunde ta emot oss om vi kom. Vår plan var att åka till akuten och kräva en magnetröntgen där om de skulle vägra att träffa oss. Oavsett så hoppas jag att min största rädsla, som har orsakat mitt paralyserande beteende, kommer att försvinna genom den bokade läkartiden och att jag kommer att sova i natt. Läkartiden är det största problemet just nu som oroar mig. Önska oss lycka till!

Checklistan

av Casandra Porter •  3:e augusti 2013 •

Jag älskar min man. Detta är en mening som jag ofta säger rakt ut eller tyst för mig själv. Det är som med instruktioner för schampo, skölj och upprepa.  Jag älskar min man.  Och nu när jag har sagt det…Han är så irriterande! Han är den mest roliga, omtänksamma och kärleksfulla personen som jag någonsin känt, men han tar inte hand om sig själv. Han brukade älska att träna. Han tyckte så pass mycket om det att det var det enda han gjorde tiden innan han blev sjuk. Hans uppfattning om att ha roligt handlade om att lyfta vikter, medan min var att lyfta munkar. Men han HATAR att ta medicin. Han hatar att prata om hur han känner. Känslor, vad är det? Jag påminner min mamma ofta om att jag inte har barn. Hennes respons är att “jo, det har du visst, en gigantisk bebis”. Vi skrattar åt det båda två, men innerst inne blir jag ledsen.  Samtidigt kan det ibland gälla omvänt när det är saker som inte jag vill göra. Som att följa med på promenad när jag mycket hellre vill stanna hemma och äta den där goda chokladkakan. Men då jag,efter att ha blivit uppläxad av Marc om mitt motsträviga beteende, trots allt tar på mig skorna och följer med på promenad gnällandes hela vägen. När han nu är motvillig till allt som rör hans hälsa har jag skapat en fruktad checklista. Efter att ha varit på så många läkarbesök har jag läst mig hur och vad de tittar efter och blundar för saker som han inte behöver bry sig så mycket om.

Min Första Blogg – En Introduktion

Av Cindy • 1:a Augusti, 2013 •

(Redaktörens kommentar: Du är välkommen att kontakta Cindy på hennes hemsida @kccindy56.) Jag heter Cindy och jag är 57 år. Jag har varit anhörigvårdare till min 85-årige pappa i många år nu. Min make Jim och jag är fortfarande nygifta och planerar för firandet av vår tvååriga bröllopsdag den 20:e Augusti 2013. Jim arbetar heltid. Jag är sjukskriven sedan 5 1/2 år på grund av svår artros och en ryggskada. Jag lider också av depression och fibromyalgi så jag kämpar mot kronisk smärta och trötthet. Min tanke är att blogga om dessa ämnen och belysa olika aspekter av anhörigvårdande. Jag kommer även att skriva om påfrestningarna som det innebär att ha gift om sig och att leva med en min nya man i mitt barndomshem tillsammans med min pappa som är väldigt negativ. Jag kommer att skriva om hur jag hanterar mina problem med depression och smärta och en oviss framtid. Jag och min make Jim flyttade till min pappa i år för att ta hand om honom. Vi hade pratat om möjligheterna att flytta till honom under flera månader, men tanken var att göra det successivt. Jim och jag bodde ungefär 45 minuter från mitt barndomshem.  Pappa behandlades från början för prostatacancer, en begynnande demens och hjärtproblem. Han hade nästan helt slutat köra bil, efter att ha medgett till mig att han hela tiden körde vilse. (Det var en oerhörd lättnad för honom att fatta beslutet att sluta köra bil)Jag åkte till honom minst en dag i veckan för att handla och följa med honom till läkaren. Vi hade berättat för min pappa att vi var oroliga för att han bodde själv och att han antingen skulle behöva flytta till ett annat boende eller att vi skulle flytta in hos honom. Jag följde med honom för att titta på ett seniorboende, men han var inte imponerad. Så vi bestämde oss för att successivt flytta hem till pappa eftersom både pappa och vi hade stora hus fulla av möbler.  Vi skulle ta tid på oss att sälja saker, skapa plats och sakta men säkert flytta in. Då blev pappa väldigt sjuk och blev inlagd på sjukhuset.  Tester visade att han hade en långsamt växande koloncancer och en snabbt växande cancer i urinblåsan. Min pappa är 85 år och har varit änkeman sedan 12 år tillbaka då min mamma dog i lungcancer. Han är inte intresserad av operation, cellgiftsbehandling eller strålning, vilket jag kan förstå.  De lyckades att ta bort tumören i urinblåsan, men olyckligtvis är det den typ av cancer som sitter i urinblåsans vägg och växer fort. Han skulle behöva opereras för colon cancer, vilket han valde att inte göra. Läkarna säger att cancern i urinblåsan ändå kommer att växa fortare än kolon cancern. Eftersom pappa inte kunde vara ensam när han kom hem från sjukhuset slutade det med att vi var tvungna att flytta in snabbt istället för successivt som vi hade tänkt. Det var en väldigt stressig flytt! Den första månaden var som en dimma, det var så lång tid som det tog för mig att hitta alla lådor med saker som jag behövde i vardagen och så lång tid som det tog för oss alla tre att komma in i något som åtminstone kan liknas vid rutiner. I skrivandets stund är vi inne på slutet på vår tredje månad i denna nya livssituation. Min pappa, Jim och jag går alla till samma läkare, vilket har underlättat! Läkaren är en underbar kvinna som jag har känt i nästan 25 år.  När vi hade flyttat rekommenderade hon att jag skulle ta kontakt med hospice för pappas räkning. Hon förklarade att hospice inte bara finns för vård i livets slutskede som många tror utan att det finns människor som är på hospice under ett par år.  Hon skrev en remiss och det var en stor lättnad när han blev antagen till programmet. Det känns tryggt att veta att det finns någon som jag kan ringa när som helst på dygnet om jag har problem eller frågor! Det kommer en sjuksköterska från hospice en gång i veckan för att undersöka pappa, prata om hans mediciner och se hur det går. Min pappa klarar sig ganska bra för tillfället. Han sover mycket. Han tycker om att sitta i köket och titta på tv. Pappas hus har två våningar så Jim och jag har flyttat in på nedervåningen i vardagsrummet för att få lite privatliv. Vi har satt upp en dörr för att dela av vårt rum från köket. En annan del av min berättelse är att jag står mitt nioåriga barnbarn väldigt nära och har haft henne varannan helg sedan hon föddes. Varannan vecka är hon också en del av vårt nya liv. Några ämnen som jag vill blogga om längre fram handlar om hur jag hanterar  min pappas negativa förhållningssätt och försöka njuta av tiden tillsammans med honom, hur jag hanterar min egen och pappas ohälsa, funderingar på hur jag ska kunna varva ner och ta hand om mig själv, om rädslan för den ovissa framtiden, om att försöka bibehålla mitt sociala liv och vårt livet som gifta, om att försöka resa utan att behöva oroa mig för min pappa varannan vecka, om tre generationer under ett tak, om hur det är att flytta sin katt in i en katthatares hus. Jag ser fram emot att dela med mig av min berättelse till andra anhörigvårdare. Mitt syfte är att få utlopp för känslor och tankar, samtala med andra i liknande situation, dela idéer om coping strategier och ge och ta emot emotionellt stöd. Jag älskar att skriva och känner att bloggen kommer att vara som terapi för mig. Jag ser fram emot att lära känna er. Ni är välkomna att lämna kommentarer, råd eller ställa frågor. Tack!

Mammas shopping-turer, bara därför att!

av atisMOM • 30:e Juli, 2013

caregiving3Min mamma ser mycket fram emot när hennes check kommer varje månad.  Jag blir glad över att kunna förutse hennes glädje. Jag och min make har alltid gjort vårt bästa för att kunna göra utflykter med henne och se till att hon har pengar i sin plånbok bara därför att. Min övriga familj förstår inte varför jag och min man fortsätter att se till att hon har pengar i plånboken “eftersom hon ändå aldrig åker någonstans”. Vi gör det eftersom hon blir så glad bara av vetskapen att hon HAR egna pengar. Hon är glad även om det bara är 1000 kronor. “Varför följer ni med henne och köper samma sak om och om igen”? Bara därför att! Hon blir glad av miljoner nya disktrasor eller tio miljoner handdukar. (Jag överdriver, men hon har MÅNGA). Jag och min man och jag ser hennes lycka i affären när hon tar det som hon vill ha och vad helst hon kan hitta som får plats under armen eller i knät. I Augusti gör vi en shoppingtur för att hitta tröjor! “Mamma, du har massor av tröjor!” På vilket mamma svarar, “Kan jag få dem med blommor på?” Ooookej. Missförstå mig inte, vi är långt ifrån välbärgade. Vi fortsätter att kämpa med vår ekonomi, men det är inte hennes fel att hon befinner sig i det tillstånd som hon gör! Eller hur? Även när försäkringen inte täckte några av hennes inkontinenshjälpmedel eller mediciner såg ci alltid till att hon lite pengar! Ibland känner jag att de dåliga dagarna är fler än de bra när det gäller många saker, men det är bra dagar som dessa som gör att det är värt allt! Ha en bra dag/kväll mina vänner!

Mormors regler

av Denine • 26:e Augusti, 2013 •

caregiving 4(Följande är ett utdrag från ett samtal som jag hade med mormor) “Regel #1,” Mormor sa med eftertryck. “Stressa mig inte. Jag kommer dit.” Vi satt vid frukostbordet och pratade om min kommande resa till Dominikanska republiken. Jag har förberett mormor för resan de senaste dagarna och påmint henne om att jag bara kommer att vara borta i en vecka. “Vem ska ta hand om mig när du är borta?” frågade hon. Jag var glad över att inte höra någon rädsla i hennes röst, bara nyfikenhet. “Vem kommer att ingå i ditt team?”

Jag skrattade. “Mitt team? Menar du inte ditt team, eftersom det är dig som de hjälper?” “Nej, jag menar ditt team, eftersom det är du som sätter alla i arbete.” Vi tittade på hennes veckoschema på tavlan. “Vem kommer idag?” frågade jag henne. “Hmm…Eric. Vem är han nu igen?” “Derrick,” rättade jag henne. “Just det! Derrick. Honom känner jag. Det är min brorson,” sade hon stolt. “Nästan! Vem är jag?” “Du är min brorsdotter…nej, vänta, du är mitt barnbarn. Då är Derrick’s också mitt barnbarn.” “Precis,” bekräftade jag. “Han kommer idag. Han kommer att ta hand om dig de två första dagarna. Han ringde mig häromdagen och sa att han verkligen ser fram emot att vara tillsammans med dig.”

Hon studerade mig noga. “Ja, men han vet inget om tvättningen”, sa hon, och tänkte på att jag hjälper henne att duscha. “Det är sant, men du behöver inte duscha under den tid som han är här. Han kommer bara att vara här en och en halv dag, och sen…” vi tittade på schemat igen. “På Fredag,” konstaterade hon. “Då kommer din mamma.” “Det är riktigt! Och hon kommer att stanna hela veckan. Och innan du vet ordet av så är jag tillbaka igen!”

Hon suckade djupt. “Jag hoppas bara att din mamma inte skyndar på mig. Hon vill alltid att jag ska hoppa när hon säger hoppa. Då bara stänger jag av och gör ingenting!” “Mormor,” sade jag lugnt. “Du måste komma ihåg att jag är hos dig hela dagarna och jag har lärt mig hur fort du rör dig. Mamma håller på att lära sig och hon har blivit bättre.  Men du måste ha tålamod med henne, precis som du förväntar dig att hon ska ha tålamod med dig.” “Jag har inget tålamod. Sjukdomen tog bort allt.” Jag gav henne en sträng blick. “Att du är sjuk betyder inte att du inte kan vara snäll.” Hon var tyst. “Du måste fortfarande behandla människor på ett bra sätt,” fortsatte jag. “Jag vet, du har rätt. Det var därför som jag inte sade någonting. Jag vet när jag har fel och ska vara tyst.” Jag skrattade högt.

Hon suckade. “Jag hoppas bara att allt går bra, att de vet hur de ska ta hand om mig.”

Det var då jag fick idén om Mormors regler. Jag tog fram min smartphone och appen för anteckningar. “Okej, vilka är reglerna för mitt team?” frågade jag henne.

“Regel #1,” sade hon med eftertryck. “Skynda inte på mig. Jag kommer dit.” Vi kom aldrig längre än till den där första regeln.  Och jag tror att det är allt mormor behöver, att känna att hon har inflytande över den omsorg hon får. Jag skrev ut regeln och satte upp den på sovrumsväggen. Vi pratade om andra saker såsom vad hon tyckte om sin nya hemtjänstpersonal. “Hon är okej…men det är också allt jag kan säga om henne.” Hon frågade mig om jag någonsin blir trött på  att ta hand om henne.  “Japp,” sade jag. Hon gav mig en sårad blick. “Tröttnade du aldrig på att ta hand om dina barn när de var små?” Hon nickade. “Ibland blir jag trött på att ta hand om dig och ibland blir du trött på att jag säger till dig vad du ska göra. Men det är okej, för vi älskar varandra och ingen av oss ska någonstans.” “Och jag uppskattar det,” sa hon. “Men jag tycker att du ska skaffa hjälp så att du inte tröttar ut dig.” Överenskommet. När jag hjälpte henne att lägga sig för få sin förmiddagsvila, tittade hon på mig och sade “Jag vill ge dig lite pengar till din resa.” Hon funderade en stund “Har jag några pengar?” “Ja, mormor, du har en hel del pengar, ”försäkrade jag henne och överdrev lite. “Men gör mig en tjänst och spara dem tills jag kommer hem så att jag kan köpa vinterkläder.” Jag vill fortsätta försäkra henne om att jag kommer tillbaka och att vi har vintern och mycket mer framför oss.  “Okej, då gör vi så. Jag ska prata med din morbror om att ta ut lite pengar på banken.” Med vetskap om att hon inte skulle komma ihåg vårt samtal när hon vaknade svarade jag helt enkelt “Tack mormor”.

Innehållet är översatt från originalkälla. Med tillåtelse från

Caregiving.com.Gå till sidan...